LHKing-SoIK Hellas 25 - 22

Fredag kväll i Lindköping, en kväll med flera ansikten.

Det är match och fredag kväll. Segaste dagen på veckan, och man tvingas ta ledigt från jobbet och sätter sig i 2,5 timmar i en trång bil för att ta sig till Lindköping. Kosten består av Drive True på Mackedonken och vår bil anländer ca 35 minuter innan matchstart. Det är ett sargat lag som kommer till Lindköping denna fredag och viktiga spelare är antingen skadade, sjuka eller bortresta. Vi får dock ihop ett gott gäng som beslutar oss för att stå upp så bra det går och räcker till. Sist vi mötte LH King så spelade de som sagt man-man hela matchen, så man hade viss oro inför denna fredagskväll då vi var färre spelare än första matchen.

Vi har senaste tiden (de tre-fyra träningar vi haft sen jul) tränat lite på spel mot 3-2-1 försvar eller 5-1 försvar och vi bör veta hur vi skall spela mot denna typ av försvar.
Det mest grundläggande och som står på sida 1 a i Stora Handbollsboken är att starta övergångar från höger och vänster, och övergångsspel är något som borde sitta i ryggmärgen hos de flesta spelarna. Övergångsspel med kraftfulla skyttar är dock att önska.

Nåväl, vi startar matchen mist sagt med dykarskorna på och ingen tar ett steg utan boll utan väntar på att killen brevid skall starta något. Vi spelar hyffsat bakåt men har problem med Kingens skytt (den enda), trots att vi vet hur han stegar och vart han tar sina avslut. Han är lång och har bra spänst och är ingen kille vi skall försöka täcka ner utan måste fram och plocka honom innan han börjar sin stegning. Det tar 4-5 mål innan vi kommer ut hyffsat rätt på honom. Framåt har vi stora problem fortfarande men tack vare Robban i målet och gnethandboll så får vi in lite bollar då och då. Med 20 sekunder kvar av första halvlek tar vi timeout och ligger under med en boll. Vi tar ut målvakten och sätter in en extra spelare och kvitterar 8 sekunder innan signalen. Kingen får dock upp bollen till halva plan med ca 3 sekunder kvar, och efter ett (av domaren i efterhand) felaktigt avkast så skickar de bollen i tom bur och går till pausvila med 1 bolls ledning.

Inledningen av andra är katastrof och bollarna studsar inte Hellas väg. Vi har ren otur i inledningen med returer, krockar med målvakten, tappade bollar och strul och vi tar en time-out efter 6-7 minuter då vi tappat in 6 bollar och gjort ett mål. Efter det så börjar vi spela upp oss mer och mer och med 30 sekunder kvar av matchen och ett måls underläge så har vi bollen i hand och anfaller för en kvittering. Vi strular dock bort det hela och Kingen snor bollen och kontrar in en tvåmålsledning. Vi tar ut målvakten och efter sista försöket med sekuder kvar kastar de återigen in bollen i en tom bur och förlusten sved extra mycket.

Jag nämnde att detta var en match med flera ansikten.
Tyvärr stämde det, en bra och en dålig sida.

Jag börjar med det dåliga och bryter ner lite för att sen avsluta med något bra.

Det dåliga var att för första gången på säsongen så var det ett jäv**a chattrande och gnäll på alla och det var minst sagt inget peptalk som delades ut på bänken eller planen. Vi saknade helt gameplan och anfaller på samma sätt gång efter gång och slutar tänka handboll och röra oss. I spel 6-5 så låter vi deras spets försöra tempot och vårt utvisningsspel bara för att det känns ovanligt och vi slutar då springa utan boll. Vi klagade på allt och alla och en hel del på domarna (jag själv muttrade nog och skrek mest).
Inte en enda övergång på 60 minuter och när vi kör eller försöker köra någon av varianterna (de 3-4 stycken vi har) så :
1) Fattar vi inte hur vi skall springa
2) Skiter i att springa eller gör det halvdant
3) hör inte, lyssnar inte eller förstår inte vad som skall göras.
Resultatet blir som att köra en Japan fast att kanten inte hoppar in....hmm mindre lyckat.
Efter matchen tyckte jag att det var dags att vädra ut lite i omklädningsrummet och de som ville fick säga sitt, det skall vara kul att spela handboll....och med dålig stämning och en massa gnäll på lagkamraterna är det inte kul.

Det som är bra, är att vi startar med 3 personer på bänken, en får rött kort en bit in i andra, en spelare går sönder men vi jagar serietrean ända in i väggen med endast en avbytare. Vi är trötta och jälviga men vi lyfter oss under andra. Som sagt vi möter ett gäng utvilade, tända, gymnasieelever som fortfarande är taggade efter att prestera bra tider på försommarens biip-test. När jag sprang biiptest sist använde man solur till tidtagningen. Killar som pluggar några timmar på förmiddagen och sen ligger och slaggar hela dagen (det gjorde jag i gymnasiet) för att komma tända till en match mot ett trött gubbgäng de vill förtidspensionera.

Vi kan bättre än så här, och jag tyckte att vi borde kunna ha höjt oss så det hade räckt till en vinst idag, men vi (trots allt gnäll) faller med flaggan i topp mot ett lag som ligger i toppskicktet på denna serie, och det är inte de lagen vi skall slå i år...(det skall vi göra nästa år)

Domarna Alf och Tommy var som vanligt bra och är ett av få domarpar i denna serie som har glimten i ögat och som man faktiskt kan diskutera med och gnälla lite på utan att de måste hävda sig, och som andra domare blåsa bort en nästföljande anfall bara för man klagat lite. Handboll är en bedömningssport och ingen domare eller spelare kommer någonsin vara felfri. Det svider dock när man drabbas av en 50/50 situation när det gäller fria eller fällas när det står lika och det är 2 min kvar.
Nåväl, fler domare borde se dem döma.

Nu lyfter vi blicken mot Tumba som skall få veta att de lever. Vi torskade ju sist mot dem efter en katastrofmatch och vi har revenge att ta.